Vykort från Axel Ebbe – projektdagbok

Äntligen! Det var känslan när Axel Ebbes konsthall slog upp portarna lördagen den 18 oktober. Både kommuninvånare och mer långväga besökare kom till Stadsparken för att uppleva perfomancekonst, workshops och tal som ramade in den festliga invigningen. Kommunstyrelsens ordförande Mathias Andersson citerade det kulturpolitiska programmet som kommunfullmäktige antog för knappt ett år sedan: – Kulturen ska spela en central roll i Trelleborgs utveckling och i byggandet av den växande, hållbara och attraktiva kommunen. Den kan vara det som håller ihop ett samhälle i tider av kris. Kulturen är en viktig del i en livskraftig demokrati och ska betraktas som en del av välfärden – Vi ser i Axel Ebbes konst att han var en stor drömmare. Jag ser framför mig att konsthallen ska bli en plats där vi alla kan drömma, stort och fritt, sa Ola Nilson Lundin, avdelningschef för Kulturarv, konst och museer.

Att flytta en skulptur är som att flytta en berättelse. Igår bars två av Axel Ebbes mest karaktärsfulla verk tillbaka till konsthallen. Lyft i stroppar, vilande mot stål och händer, återfick de sin plats i dialog med huset och parken. Kyrkogrimen – bevingad, hornprydd, med drag av både gargoyl och bagge – slår sig åter ner vid konsthallen. Här vakar den som den alltid gjort, en mytisk väktare vid porten till konsten. Som en påminnelse om Ebbes egen helgedom, och om myten om att en byggnad behöver ett offerdjur för att skyddas. En bit därifrån, mot Stadsparken, får På Demantehällen ny lyskraft. Två havsnymfer kämpar mot en knotig pojkgestalt som försöker dra dem ner i vattnet – eller i detta fall en grönskande markvåg av murgröna. Skulpturen, inspirerad av folkdikt och naturens lockelser, får här en scen som både speglar och förstärker dess dramatik. Att skulpturerna nu återvänder är mer än en praktisk handling. Det är en återkoppling till Ebbe själv, till hans vilja att låta konst och natur samspela. Kyrkogrimen och På Demantehällen ramar åter in konsthallen – som väktare, varning och välkomnande.

En platsgjuten fasad är något helt annat än en traditionell beklädnad. Den är levande – inte i rörelse, men i uttryck. Varje gång formmaterialet lyfts av avslöjas nya avtryck, nya skiftningar. Och med tiden fortsätter fasaden att överraska, när nyanser förändras och ytan spelar mot ljuset. På Axel Ebbes konsthall växer nu en byggnad fram där varje gjutning är ett eget stycke i en större komposition. Tillsammans bildar de en slags mosaik, ett betongens lapptäcke. Tekniken liknar den som används inom sömnad eller väveri – patchwork – där många delar fogas samman till en ny helhet. Här är det överfört till platsgjuten, infärgad betong, med konsten som självklar kontext. Att följa fasadens tillblivelse är som att följa ett hantverk i realtid. Varje moment adderar en pusselbit. Tillsammans bildar de något nytt – en byggnad som bär sitt uttryck i ytan.

Att arbeta med mötet mellan gammalt och nytt är en klassisk utmaning inom arkitekturen. Flera skolor, eller doktriner, finns att arbeta efter. En är att låta det nya avvika mot det gamla – ibland ganska radikalt – för att på så sätt uppnå en ”arkitektonisk finess”. Det nya framstår som nytt, och det gamla som just gammalt. I mötet däremellan uppstår ett spänningsfält som ofta blir effektfullt. Ett annat sätt att komplettera det befintliga är att eftersträva likhet. Ibland kan det gå så långt att det knappt går att skilja det ena från det andra. Någon kan tycka att det är lyckat, medan någon annan anser det vara fegt att inte ”ta ut svängarna”, eller visa ”vår tids avtryck”. När det gäller tillbyggnaden till Axel Ebbes konsthall handlar mötet lite om det ena och relativt mycket om det andra. Fasadmaterial och fönstersättning skiljer sig, den nya byggnadskroppen vänder sig mot parken medan den ursprungliga byggnaden snarare vänder parken ryggen. Den ursprungliga byggnaden är en finstämd tolkning av de klassiska stilarna i en ”modernistisk” förpackning medan den nya byggnaden är ren och saklig, nästan sakralt enkel till sin karaktär. Därmed skiljer sig byggnaderna åt. Arkitekterna har även arbetat med släktskap mellan byggnaderna, främst gäller det färgen där den nya byggnaden har en terrakottaton som går att härleda till en av nyanserna i Ebbehallens tegel. Mötet blir som tydligast i spalten mellan byggnadskropparna, där mellanrummet är helt neutralt. Så kan det vara, åtminstone när man ser det från utsidan …

”…än de vanliga museala gravkamrarna” – så önskade Axel Ebbe själv att hans konst skulle få upplevas. Nu när konsthallen byggs om och till, får den visionen nytt liv. När Axel Ebbes konsthall snart öppnar igen möter besökaren en ny fast utställning som belyser konstnären som helhet – hans verk, idévärld och samtid. Här finns skulpturer i upp till tre meters höjd, målningar, grafiska blad och illustrationer. Men också något mer: en nära och personlig inblick i Ebbe själv, med skisser, brev och fotografier från hans växtrum – den prunkande vinterträdgård där många av verken tog form. I den nya basutställningen får vi följa Axel Ebbe inte bara som skulptör, utan också som person, tecknare och författare. I centrum står paret Ebbes donation – en konstsamling som saknar motstycke i svensk konsthistoria, med allt från monumentala skulpturer till grafiska blad, målningar och handskrivna brev med små teckningar och titlar på blivande verk. Skulptursalen, som Ebbe ville skulle påminna om hans växthus i Hököpinge, blir entré till hela upplevelsen. Lugn, ljus och kontemplation är ledorden – precis så som konstnären själv önskade det.

Byggkranen är borta, liksom byggställningarna – och plötsligt kan man skymta Axel Ebbes konsthall i sin helhet. De tyngre momenten i byggprocessen är avklarade och det mesta av arbetet med den infärgade fasaden är nu på plats. Blästring av fasadskivorna pågår för fullt. Även invändigt rör det på sig. Installationsarbete pågår i hela byggnaden och de stora fönsterpartierna mot den vårgröna Stadsparken monteras. Från utställningsrummet på plan två skymtar redan utsikten mot Stadsparken – en vy som även besökare småningom kommer kunna njuta av. Bilden är förresten nästan ett litet konstverk i sig självt.

Den mellersta övre bilden i kollaget togs av fotograf Anton Marcusson kring förra sekelskiftet och föreställer den då nyanlagda Stadsparken i Trelleborg. Parken anlades 1896 och besågs av dåvarande kung Oscar II tre år senare. Efter kungabesöket restes en minnessten, vid sidan av en vacker ek som konungen själv planterade. Kungseken och minnesstenen finns fortfarande att beundra på central plats i parken. Trädet kan anas i mittbilden men syns tydligare till vänster i kollaget. På bänken i den nedre bilden sitter Oscar II:s barnbarn Gustav VI Adolf med hatt i handen. Bilden är tagen vid invigningen av Axel Ebbes konsthall år 1935, ett stenkast från minnesstenen och kungseken. Verk av Axel Ebbe fanns i Stadsparken redan innan konsthallen uppfördes. Till höger i bilden, med fötterna på en dödskalle, står skulpturen Irrblosset i stadsparksdammen. Irrblosset kom på plats 1919 och var då stadens första offentliga konstverk. Hon står kvar i dammen inte långt från besöksentrén till nya Ebbehallen.

Axel Ebbes nya konsthallsdel kommer att få en fasadbeklädnad av infärgad betong. Pigmentet blandas in i den flytande betongmassan medan den roterar i betongbilen från Malmö till Trelleborg. För att uppnå den rätta kulören innehåller pigmentpastan en blandning av olika pigmentfärger – i detta fall från brunt till oxidrött. En mängd faktorer påverkar sedan det färdiga resultatet: betongens egen gråa färg, halten av pigment, ballastens färg samt hur mycket vatten som tillsätts. Konsthallens tillbyggnad består av två våningar ovan mark. På markvåningen kommer den infärgade betongen blästras så att de ingående stenarna, ballasten, blir synliga. Stenarna är valda med omsorg för att stämma i nyans. För att skydda den blästrade ytan mot inträngande fukt impregneras betongen med olika medel. Detta medel kommer göra att betongytan mörknar en aning, men även kalkutfällningar, naturliga färgskiftningar i betongen och tidens tand kommer göra att Ebbehallens nya konsthallsdel lever, patineras och åldras med värdighet. Vem kunde tro att det var så mycket som kan påverka det färdiga resultatet?

De båda herrarna i bilden, tagen någon gång på 1960-talet, stretar här med en spjälkad skulptur som så passligt heter Martyrium Humanum. Den dramatiska skulpturen skapades 1895 och räknas som ett av de viktigare verken från Axel Ebbes ungdomstid. Dramatiken förstärks av att herrarna just i fotoögonblicket står i begrepp att hissa upp skulpturen som ska flyttas undan för att inte vara i vägen för något annat. Martyrium Humanum har återigen varit i vägen för något annat i samband med den pågående renoveringen av Axel Ebbe konsthall och står numera i en klimatskyddad byggnad som i sin tur står inrymd en annan byggnad. Först när renoveringen av den befintliga utställningshallen är klar kommer mannen och kvinnan lossas från lidandets bojor, men inte från varandra, för att återigen utställas till besökarens förundran.

Här på Hesekillegatan 1 ser du det som kallades Daskepelles hus. Huset revs för att ge plats åt Axel Ebbes konsthall som invigdes på platsen 1935. Den triangulära tomten med en av spetsarna riktad söderut mot järnvägsstationen gjorde det möjligt att förlägga Ebbehallens entré på en strategisk plats, väl synlig för alla. Till höger i bild skymtar den gamla fröhandeln, och i Hesekillegatans förlängning syns den obevakade järnvägsövergången. Det är möjligt att det var Daskepelles (Daske-Pelle?) arbete att vifta med spaden när tågen kom, men om paret i bild verkligen är Pelle med hustru är okänt. Järnvägsspåret är idag en cykelbana av höghastighetstyp. Förledet Daske tycks hursomhelst vara danska och översätts i så fall till drälla, troligast i betydelsen slå dank eller driva omkring. Om det nu är vad mannen på bilden ägnar sig åt.

På byggarbetsplatsen börjar formen och volymen på Ebbe-hallens tillbyggnad bli allt mera synlig. På markplan är arbetet nu färdigställt, och mitt i byggstöket pågår i dagarna gjutningen av tillbyggnadens stomme. När formarna nu är resta för andra våningsplanet kan man börja få en uppfattning om hur hög den del av byggnaden som vänder sig mot Stadsparken faktiskt kommer att bli.

Kommunens projektgrupp har i samråd med arkitekten enats om kulör och utförande av de betongskivor som ska klä fasaden på den nya tillbyggnaden. Idag visade entreprenören NCC den första provgjutna fasadskivan vid byggbodarna ett stenkast från konsthallen. Bottenvåningen kommer att kläs i brunröd betong som blästras så att ballaststenarna blir delvis synliga.  Från våning två och uppåt blir färgen densamma, men utan blästring. Här får betongskivornas gjutform prägla ytan. Kulören kan kanske bäst beskrivas som ljus terrakotta?